Elisabet

Inne i cykelskjulet ....

... på en hylla nära plasttaket, har koltrasten byggt sitt bo. Det händer att jag försiktigt smyger mig in för att om möjligt upptäcka några småttingar, men där är alltid så tyst. 

Så snart vi går in, eller som nu, när jag kört till affären och hämtat ut vår nya Teliabox (vilket mest troligt kommer att innebära att vi inte kan titta på tv ikväll eller i morgon ...), då passar herr koltrast på att spatsera omkring på gräsmattan. Ibland ser jag honom hitta någon daggmask, men inte ofta. 

Och när jag lämnat Edjervägen och kör upp mot garaget, då flaxar mängder med små sparvar eller finkar iväg och sätter sig på grannens tak. Pyttesmå är dom, säkert vårens ungar.

Det är då jag tänker att andra varelser också delar boende med oss. Att det är lika mycket deras, ja, för dem, är vi väl just såna som bara dyker upp, om än oftare. Såna som stör. 

För övrigt?

Hittade en död ekorre under köksbordet i morse. Den låg på sidan på den röda trasmattan och var så fin, så fin. Sigge, förstås. 

Och på min telefon kom idag ett meddelande att 150 meter från där jag då befann mig (i köket hemma) hade det skett en trafikolycka med flera bilar inblandade. På kustvägen, alltså. Friherrinnan som kommit strax efteråt, kunde berätta att personbilen var silvrig till kulören och då sneglade pv ner mot grannen Birgittas parkering .., nej, hennes bil stod på sin plats. 

Det visade sig ha varit en kollision mellan en buss och en personbil. Huruvida någon blev skadad, förtäljer inte historien, i alla fall inte ännu. Man kan ju hoppas att det hela avlöpte bra.

Ännu mera för övrigt är nu pv krasslig, vilket hur många som helst i vår omgivning tydligen är. Själv mår jag bra.

I dagens mejl från Australien berättar min syster om förfärliga översvämningar och kängurur som simmar iväg i panik från översvämmade ängar och efter ovädret i förrgår, med förfärlig åska, blåst och nederbörd, ligger nedfallna palmgrenar och annan bråte på min systers gräsmatta.

Här, hos oss, har solen strålat. Åtminstone halva dagen.